Mina förfäder

Ett väldigt fint kort på mormor Ethel taget på midsommarafton 1945.

Det är morfar Bertil som har tagit fotot av mormor Ethel i Köpenhamn 1936, samma år som de gifte sig.

På Farmen Agneslund ca 1922. Mormor Ethel är tredje från höger.

Mormor Ethel som tonåring tillsammans med väninnor i Köpenhamn. Inte helt klart vem mormor är, men av utseendet att döma är det antingen flickan nederst eller stående till höger.

Morfar och mormor, Bertil och Ethel Hakfelt 1936.

Ethel Evelyn Hakfelt (f. Bengtsson)

f. 26 augusti 1916 i Malmö S:t Johannes (M)

† 2011 i Norrköping (E)

Min mormor Ethel Hakfelt föddes den 26 augusti 1916 i S:t Johannes församling i Malmö och hon var dotter till skräddaren Rudolf Valdemar Bengtsson (f. 1895 i Köpenhamn) och fabriksarbeterskan Agda Davida Josefina Ohlqvist (f. 1895). Om jag skulle karakterisera mormor Ethel skulle det bli hennes fantastiska konstnärliga talanger i musik, konst och sömnad, hennes milda, men väldigt utpräglade skånska dialekt och hennes svarta tjusiga hår. Alla dessa egenskaper är inte bara en del av mormor som hon var i livet, de är också en tydlig del av hennes ursprung.

Hantverkskunnandet och det konstnärliga har hon från båda sina föräldrar och deras förfäder i generationer. Fadern Rudolf var en erkänt mycket skicklig skräddare, som hade fått sin utbildning i Köpenhamn där han var uppväxt. Hans far Carl August Bengtsson var en närmast legendarisk maskinist och tusenkonstnär vid en av Köpenhamns kvarnar. Ethels mormor Alma Andersson försörjde sig delvis som sömmerska och hennes man Nils Ohlqvist kom från en stor familj där alla barnen var skickliga musiker och sångare. De blev också skickliga hantverkare av olika slag; typografer, handskmakare och sömmerskor. Det lär också vara från släkten Ohlqvist som mormor har fått sitt svarta hår.

När mormor Ethel föddes 1916 hade hennes släktingar bott i storstaden Malmö sedan länge och man kan föreställa sig att hon med tiden blev en riktig storstadsflicka, även om hon under de tidiga åren bodde strax utanför själva staden. Mormors föräldrar, Rudolf och Agda jobbade hårt för att kunna etablera sig som skickliga hantverkare i storstadens starka konkurrens. De fick säkert jobba många timmar per dygn och hade kanske bara en stund ledigt om söndagarna. Rudolf hade ett herr- och damskrädderi på Korsgade i Köpenhamn och de bodde i en liten lägenhet på Vallby Langgade, medan mormor Ethel togs om hand av sina morföräldrar Nils och Alma Ohlqvist och bodde hos dem på ”Farmen”. Farmen var familjens bondgård, som egentligen hette Agneslund och låg i den ännu lantliga mellersta förstaden, öster om S:t Pauli kyrka.

Man kan föreställa sig att mormor tidigt kom att känna sig hemma i både Malmö och Köpenhamn. Hon har själv berättat att hon tidigt både talade och läste danska flytande och att hon kände Danmark som sitt andra fosterland.

”Det var roligt att åka lyståget ”blixttåget” till Klampenborg och den vackra bokskogen. I sällskap med min farfar Carl August firade vi alltid mor Agdas semestervecka. Då låg vi i gräset på en filt, man gjorde så på den tiden. Vi åt och drack från medhavd matkorg, medan dovhjortar stod i skogsbrynet och såg på oss. Farfar hade gott om pengar och bjöd oss hela familjen att åka i öppen landå med hästspann, det var så tjusigt och jag fick en fin ballong. Men Carl August, som var lite rundnätt råkade sätta sig på ballongen så att den sprack och jab blev misslynt, men det gick över för han var ändå så snäll och godhjärtad.”

Då mormor var 4-5 år bodde hon på prov hos sina föräldrar i Köpenhamn då de ville göra ett försök att ta hand om henne. Eftersom Agda arbetade så fick en grannfamilj ta hand om mormor. Fadern där hette Pedersen och var bilmekaniker och mormor tillbringade mycket tid med honom i hans verkstad. Enligt henne själv ar Pedersen mycket förtjust i henne och ville gärna höra henne sjunga slagdängor för honom. Efter ett år kom emellertid hennes mormor Alma och hämtade hem henne. De tyckte väl inte att förhållandena i Köpenhamn var de bästa och morfar Nils längtade så efter mormor att han var rent sjuklig. Mormor Ethel uttryckte det som att hon nu fick komma tillbaka till sitt trygga hem i Agneslund igen. Mormor började på Sorgenfriskolan, som var bygd på moster Elins mark ett stenkast från Agneslund. Mormor var mycket konstnärlig redan som liten flika och ville helst bli teckningslärare, men fick istället gå i fortsättningsskola efter 7:e klass. Senare gick hon 2-årig hushållslinje, men bara på lördagarna och kunde därför börja jobba på Mazettis chokladfabrik samtidigt. Hon var nu 13 år och sparade pengar till sina konfirmationskläder. Hon fick betalt för arbete från klockan 7 på morgonen då fabriksvisslan göd och fram till klockan 5 på eftermiddagen. Hon jobbade med att tillverka marsipanfigurer och för det arbetet fick hon 13 kronor och 89 öre i veckan. Hennes mormor Alma hjälpte henne att spara pengarna på banken och senare kunde de fina konfirmationskläderna inköpas i Köpenhamn – så klart!

Efter konfirmationen (ca 1931) blev mormor elev på en fin frisersalong där hon utbildade sig till damfrisörska vilket tog 3 ½ år. Efter detta gjorde mormor, som hon själv uttryckte det ”så gjorde jag uppbrott med mitt unga liv och det blev Köpenhamn för gott”. 19 år gammal flyttar alltså mormor till Köpenhamn och ville nu klara sig själv och bestämma över sitt eget liv. Hon hade dock bara bott i Köpenhamn ett ½-år då hon träffade min morfar Bertil Andersson (senare tog han namnet Hakfelt). Bertil arbetade då som handskmakare i en dansk firma och mormor arbetade som manikyrist i en frisersalong på Kongevej. De gifte sig den 12 september 1936 i Gustavskyrkan i Köpenhamn och bosatte sig en tid i Köpenhamn på Grönegade i stadsdelen Vanlöse. I Köpenhamn föddes också förste sonen Ingvar, på Rikshospitalet. Mormor och morfar levde nu i Köpenhamn och hade sina stora familjer runt omkring sig. Morfar Bertils familj var mycketstor och var till stor del bosatt i Helsingborg och mormors morföräldrar och farföräldrar bodde i malmö, på andra sidan det smala sundet. Alla var de hantverkare och storstadsbor och man kan tänka sig att detta utgorde en stark trygghet med gemenskap, likartade yrken att utbyta erfarenheter om, kontaker att få hjälp av när man skulle utvecklas i sitt yrke och inte minst som stöd från nära och kära.

Mormor och morfar fick fyra barn: Ingvar, Torsten, Ingegerd (min mamma) och Britt-Marie.